HDR (High Dynamic Range) och WDR (Wide Dynamic Range) är två namn på samma grundidé: att en kamera ska kunna visa detaljer i både mycket ljusa och mycket mörka delar av bilden samtidigt. Utan tekniken blir antingen himlen helt vit eller personen i skuggan helt svart. Inom övervakningskameror används oftast WDR, medan HDR är vanligare i mobiler och konsumentprodukter.
Så fungerar det
En bildsensor har ett begränsat omfång mellan det mörkaste och ljusaste den kan återge. Den vanligaste lösningen är att kameran tar flera exponeringar tätt efter varandra – en kort för de ljusa partierna och en längre för de mörka – och väver ihop dem till en bild. Vissa sensorer kan i stället läsa av olika exponeringar samtidigt, vilket ger färre störningar när något rör sig snabbt.
En enklare variant, som ibland kallas digital WDR, ljusar bara upp mörka partier i efterhand med programvara. Det kan hjälpa, men ger inte samma detaljer som en sensor som faktiskt fångar fler exponeringar. Tillverkare anger ibland ett värde i decibel, men det mäts inte alltid på samma sätt och är svårt att jämföra mellan märken.
När det spelar roll
En kamera som tittar ut från ett mörkt garage mot en solig infart, eller en ringklocka i en skuggig entré mot en ljus gata, är typiska fall. Det är också vanligt med motljus på morgonen och kvällen när solen står lågt, något svenska höst- och vintermånader har gott om.
Tänk på det här
- Titta efter riktiga exempelbilder. Specifikationen säger lite. Klipp i motljus visar mer.
- Räkna med vissa störningar. Snabba rörelser kan ge spökbilder när exponeringar slås ihop.
- Placeringen betyder mer. En kamera som inte pekar rakt mot solen behöver mindre hjälp från WDR.
Kameror i olika ljus har vi provat i Bäst i test: batteridrivna övervakningskameror.